Många kalvar på liten yta ökar risken för smittspridning. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Infektioner ger diarré

Sjukdomspanoramat hos småkalvar domineras helt av infektioner, och den allra vanligaste sjukdomen hos kalvar i mjölk- och köttproducerande besättningar över hela världen är kalvdiarré (neonatal enterit). Diarré är ett tecken på att balansen mellan miljön, kalven och mikroorganismerna är störd. Förloppet är beroende av kalvens immunstatus, infektionsdos hos huvudpatogenen och smittryck från övriga patogener.

I svenska studier av infektiösa agens vid kalvdiarré dominerar rotavirus och kryptosporidier. Eimeria kan vara ett problem särskilt för lite äldre kalvar. Coronavirus påvisas sporadiskt och E. coli F5+ är ett rätt ovanligt fynd. Detta innebär att indikationen för behandling med antibiotika vid kalvdiarré är begränsad.

Vad kan man göra?

Att begränsa smittspridningen vid utbrott är viktigt! Kunskap om orsaker, immunitet och miljö- och skötselfaktorer är avgörande för att lyckas. Kalvhälsoutredningar bör alltid göras när kalvdiarré är ett besättningsproblem. Salmonella kan vara en viktig orsak till diarré, medan BVDV mer ovanligt orsakar diarré men påverkar kalvens immunförsvar negativt och därmed ger fritt spelrum för andra infektioner. Både Salmonella och BVDV är i dagsläget ovanliga, 99,8 procent av besättningarna är fria från BVDV och Salmonella påvisas bara i mellan 5-13 besättningar/år. 

Även smitta mellan djur och människor kan vara aktuellt. Kryptosporider och Salmonella innebär en risk i detta avseende. Salmonella är anmälningspliktig hos både människor och djur, medan kryptosporidios är anmälningspliktig hos människa.

Behandling

De tre största hälsoriskerna vid kalvdiarré är uttorkning, näringsbrist och obalans i kroppens elektrolyter. Principen för behandling blir därmed att ge kalven vatten, elektrolyter (salter) och mjölk. Kalvar som dricker själva behöver vatten motsvarande minst 15 procent av kroppsvikten/dag. Kalvar som inte orkar dricka själva behöver få dropp. Obalans i kroppens elektrolyter förhindras genom att kalven får salter (natrium, kalium, klorid, bikarbonat) i vatten eller mjölk. Näringsbrist och svält förhindras genom att kalven får samma mängd mjölk som vanligt, gärna uppdelat på fler mål/dag.

Självklart bör sjuka kalvar skötas om extra väl! Sjukbox, tjock halmbädd, bra foder, friskt vatten och gärna värmelampa är exempel på detta. Det är också viktigt att försöka minska smittspridningen! Om sjukligheten är så hög att det inte är praktiskt möjligt att isolera sjuka kalvar, kan istället friska kalvar eller alternativt nyfödda kalvar avskiljas. Kalvstallet och boxarna bör hållas rent - rengör med hett vatten och låt torka ordentligt.

Ett kombinerat rota-/coronavirus och E.coli F5+-vaccin för immunisering av dräktiga kor/kvigor finns.

E.coli-diarré behandlas med antibiotika, förstahandsval exempelvis enrofloxacin eller danofloxacin. Penicilliin är inte verksamt.

Mot Eimeria används exempelvis toltrazuril, som avdödar alla stadier av parasiten.

Halofuginone finns registrerat för profylax och terapeutisk behandling av kryptosporidieorsakad diarré, men effekten är tveksam och extremt noggrann dosering krävs då substansen är relativt giftig. 

Förebygga

Att förebygga diarréutbrott handlar framför allt om bra råmjölksrutiner, rengöring och att inte ha stora grupper där späda kalvar blandas med äldre. Flytta alla kalvar i en box samtidigt för att möjliggöra effektiv rengöring och för att minimera blandning av oinfekterade yngre kalvar och äldre smittspridare. Noggrann rengöring av kalvningsboxar mellan kalvningar och att bara ha en ko/kalvningsbox förebygger tidig infektion hos kalven. Isolera drabbade individer för att bromsa smittspridning.