Betesfeber hos idisslare

Introduktion

Andra namn: tick-borne fever, granulocytär anaplasmos (före detta ehrlichios), fästingfeber, pasture fever.

 

Betesfeber hos idisslare (nötkreatur och får) orsakas av infektion med bakterien Anaplasma phagocytophilum. Smittämnet överförs via fästingar och orsakar vanligen hög feber hos betesgående djur. Sjukdomen är inte anmälningspliktig och är ingen zoonos.

Förekomst

Finns i olika delar av Europa. Frekvensen i Sverige är inte känd men sjukdomen förekommer varje år ffa under betessäsongen i vissa områden oftast hos nötkreatur men även hos får till exempel på Gotland.

Kliniska symtom

Varierande morbiditet och låg mortalitet (i de flesta fall).

Vanliga: Hög feber, minskad mjölkproduktion (mjölkkor), nedsatt AT, hög andningsfrekvens, leukopeni (framför allt neutropeni/trombocytopeni)
Mindre vanliga: Mindre vanliga:  Hosta, minskad kroppsvikt, rörelsestörningar, abort, dödfödda kalvar/lamm, försämrad spermiekvalitet, sekundärinfektioner (framför allt pneumonier) på grund av immunsuppression

Differentialdiagnoser

Andra febersjukdomar (till exempel luftvägsinfektioner). 

Etiologi och patogenes

Spridning i djuret:
Infektionsagens: Anaplasma phagocytophilum (tidigare Ehrlichia phagocytophila). Smittämnet kan överleva i infekterad fästing under lång tid (>1 år).
Inkubationstid: Cirka 4-14 dagar
Infektionsport: Fästingbett (saliv)
Spridning i djuret: Infektionsagens infekterar leukocyter (eosinofiler, neutrofiler, monocyter), förökas i inklusionskroppar i cytoplasman och sprids till andra celler när cellerna går sönder.
Smittvägar: All smittspridning mellan djur sker via fästingar. Fästingen infekteras då den suger blod från infekterade djur. Små gnagare, vilda idisslare, getter och nötkreatur kan vara reservoarer. Andra djur som hund och häst kan troligen också vara bärare.

Provtagning och diagnostik

Blodprov (med EDTA) för direkt identifikation med PCR.
Blodprov (utan tillsats) för analys av serumantikroppar mot A phagocytophilum
.

Behandling och profylax

Stalla in sjuka djur.
Systemisk behandling med oxytetracyklin (bäst effekt om sätts in i tidigt stadium).
Vid sekundärinfektion behandlas enligt gängse principer efter behov.
Fungerande vaccin finns ej.
Undvik beten med mycket fästingar och/eller behandla djuren mot fästingar.
Immunitet utvecklas vanligen efter 1-2 infektionsomgångar men är relativt kortvarig (flera månader).

 

LÄS MER OM

 

Betesfeber

Svensk Veterinärtidning, nr 8-9, 13-19

Information om bakterier

 

Faktablad om betesfeber