Leptospiros

Vad säger lagstiftningen?

Leptospiros hos hund och katt är en anmälningspliktig sjukdom. Detta innebär att diagnosen måste anmälas till Jordbruksverket, men att anmälan inte kommer att leda till några omedelbara myndighetsbeslut. I de fall ett svenskt laboratorium påvisar leptospiros hos hund eller katt med hjälp av insända prover skall laboratoriet anmäla fyndet till Jordbruksverket, dvs. behandlande veterinär behöver inte anmäla fallet. 

Förekomst

Leptospiros förekommer i princip i hela världen. Sjukdomen är mer frekvent i varmare klimat och i Sverige anses den vara ovanlig hos hund. Hundar som inte skall resa till riskområden utomlands brukar inte vaccineras. För hundar som skall resa utanför Norden och vistas i skog och mark, i hundrika miljöer eller i lantbruksmiljö rekommenderas vaccination.

 

Leptospiros är en zoonos.

 

Ett fåtal kliniska fall av leptospiros hos katt finns beskrivet i utländsk litteratur. Vanligen leder infektion hos katt inte till några symtom eller endast till milda symtom.

Agens och smittvägar

Det finns 100-tals olika serovarer av spiroketen Leptospira, med olika patogenicitet för olika djurslag. Även om en ökning av sjukdomsfall hos hund orsakade av serovarerna L. grippothyposa, L. bratislava och L. pomona anses föreligga i både Europa och Nordamerika är det framförallt de två serovarerna L. canicola och L. icterohaemorrhagiae som orsakar sjukdom hos ovaccinerade hundar.

 

Leptospiror infekterar värddjur genom både intakta och skadade slemhinnor samt genom hudlesioner. Hund utgör reservoar för L. canicola och för L. icterohaemorrhagiae utgör gnagare reservoar. Infekterade hundar kan utsöndra leptospirabakterier intermittent i urinen under lång tid; flera månader. Symptomfria utsöndrare är inte ovanligt och även vaccinerade hundar kan infekteras och sprida smitta. Ansamling av hundar, t.ex. i kennelmiljö, ökar risken för smittspridning via infekterad hundurin.

 

Indirekt omgivningssmitta är en viktig faktor för smittspridning. Leptospiror är känsliga för uttorkning och föredrar ett relativt neutralt pH-värde samt en temperatur runt 15-20°C. Smitta via kontaminerat, relativt varmt och stillastående vatten är vanligast. En typisk smittväg för hund är vistelse i fuktiga miljöer där en infekterad gnagarpopulation finns. I områden där leptospiros är vanligt förekommande ses större sjukdomsutbrott i hundpopulationen ofta under varma månader under sensommaren – hösten efter en period med riklig nederbörd.

 

Direktsmitta mellan värddjur kan ske genom bett, förtäring av infekterade vävnader (företrädelsevis gnagarkadaver) och vid betäckning. Intrauterin smitta förekommer också.

 

Vid rengöring av misstänkt leptospirakontaminerade miljöer är det är viktigt att tänka på att leptospiror trivs i fuktig, varm miljö och att de kan överleva längre i infekterad urin om den späds ut med vatten. Att enbart använda vatten vid rengöring av kontaminerade miljöer är alltså direkt olämpligt, liksom kvarlämnande av vattenpölar. Torka först av ytor och använd desinfektionsmedel med effekt mot leptospiror innan mekanisk rengöring med vatten utförs. Tänk också på risken för smitta till människa, se zoonosaspekt nedan.

Zoonosaspekt

Leptospiros är en zoonos och människor kan, förutom andra mer vanliga smittvägar, även smittas via infekterad hundurin - även från subkliniskt infekterade och vaccinerade hundar.

 

Handskar rekommenderas vid hantering av infekterade hundar samt vid risk för kontakt med kontaminerad urin. Vid risk för aerosol, t.ex. i samband med rengöring av hundstallar rekommenderas också skyddsglasögon. För rådgivning kontaktas smittskyddsläkare.

 

Information om infektionssjukdomar hos människa hittar du på Smittskyddsinstitutets hemsida.

Patogenes och kliniska symtom

Symtombild och grad av sjukdom vid leptospiros hos hund varierar beroende på vilken serovar (eller vilka serovarer) hunden infekterats med, hur hög infektionsdosen är samt hundens immunsvar. Unga hundar drabbas oftare av allvarlig sjukdom.

 

I klassiska fall av leptospiros orsakade av L. icterohaemorrhagiae ses symtom till följd av akuta njur- och/eller leverskador samt vaskulit ledande till ökad blödningstendens. Hos hundar som infekteras med L. canicola domineras oftast den kliniska bilden av akut interstitiell nefrit, leverskador utvecklas mer sällan.

 

Subklinisk infektion är en mycket vanlig följd av leptospirainfektion hos hund. När en massiv leptospiremi föreligger kan ett perakut letalt förlopp ses. Utveckling av kronisk sjukdom till följd av kroniska njur- och/eller leverskador är inte ovanligt hos hundar som drabbas av allvarlig form av leptospiros.

 

Vanliga symtom vid subakut-akut sjukdom inkluderar:

 

  • Feber
  • Anorexi
  • Kräkningar
    • Polyuri, polydipsi och dehydrering
    • Synliga blödningar i slemhinnor
    • Ikterus
    • Grå avföring (orsakad av cholestas)
    • Många hundar drabbade av leptospiros är ovilliga att röra sig. Det kan vara en följd av bland annat akut hepatit, nefrit och muskelsmärtor.
    • Konjunktivit, rhinit och tonsillit

     

    Kliniska manifestationer till följd av skador i centrala nervsystemet och ögon (som meningit och uveit) förekommer, men är inte väl dokumenterat hos hund. Myokardit och perikardit har också beskrivits.

    Diagnos

    Observera zoonosrisken vid hanterande av provmaterial, både i samband med provtagning och vid hantering på laboratorium.

     

    • Serologisk undersökning

    Serologisk undersökning är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel vid misstanke om leptospiros hos hund. Höga antikroppstitrar anses indikera en pågående infektion, även om en påvisad titerstegring med hjälp av parprov är att föredra. Under den första veckan av akut sjukdom behöver dock hunden inte ha påvisbara antikroppstitrar.

     

    Vaccination, eller en tidigare infektion, ger som regel upphov till relativt låga titrar som inte stiger signifikant vid parprovsundersökning.

     

    Provmaterial: Serum eller helblod i rör utan tillsats. Parprover uttas en eller ett par gånger, med 2-4 veckors mellanrum.

     

    • Odling

    En positiv odling ger definitiv diagnos. Emellertid är leptospirabakterier inte lättodlade och ett negativt svar bör tolkas med försiktighet om klinisk misstanke föreligger, särskilt i de fall provtagningen inte kunnat utföras på ett optimalt sätt och provet tas sent i sjukdomsförloppet.

     

    I många akuta fall av leptospiros hos hund erhålls positivt odlingsresultat efter endast några dagar. I en del fall kan det dock ta betydligt längre tid; upp till fyra månader. Provtagning för odling kan därför med fördel kombineras med blodprovstagning för serologisk undersökning i akut stadium, vilket ju också möjliggör analys av parprov.

     

    Provmaterial: Första veckan efter infektionstillfället kan blodprov användas för odling, därefter är urin bäst. Helst bör flera urinprov tas eftersom bakterien utsöndras intermittent. I de fall färsk lever– och/eller njurvävnad finns att tillgå kan odling ske även från denna.

     

    Kontakta gärna laboratoriet innan provet tas; bäst är att ha odlingsmedium på plats redan under provtagningen. Steril provtagningsteknik bör användas för att minska riken för ett negativt undersökningsresultat vad avser leptospira. I de fall odlingsmedium inte finns tillgängligt direkt vid provtagningen bör urinen spädas 100 ggr med sterilt vatten innan insändande till laboratorium.


    Mörkfältsmikroskopi och immunohistokemi är mindre sensitiva och specifika metoder för diagnos av leptospiros hos hund. PCR-metodik används i dagsläget sällan vid kliniska fall och finns inte tillgängligt vid SVA.

    Behandling

    Som riktad antibiotikabehandling vid leptospiros hos hund anses ofta doxycyklin vara ett förstahandsval. Då infektionen ofta leder till leverskador och en kraftig allmänpåverkan påbörjas dock behandlingen ofta med ampicillin eller amoxicillin, som anses ha god effekt mot leptospiremi och minska risken för grava njur- och leverskador.

     

    Då hundens tillstånd så tillåter kan ett byte till peroral doxycyklinbehandling göras.

    Profylax

    I dagsläget vaccineras hundar framförallt mot L. canicola och L. icterohaemorrhagiae, även om vaccin tagits fram också mot andra serovarer. Hundar som bara reser i Norden behöver normalt inte vaccineras mot leptospiros. För hundar som ska vistas vid vatten, i skog och mark, i hundrika miljöer eller i lantbruksmiljö i övriga Europa rekommenderas emellertid vaccination mot leptospiros.

     

    Vacciner mot leptospiros har en relativt kortvarig skyddande effekt och ger inte ett fullständigt skydd mot infektion, men korrekt vaccinering ger hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom orsakade av de serovarer vaccinet är riktat mot. I regioner där infektionen är vanlig har vaccinering lett till en kraftig nedgång i antalet leptospirosfall hos hund. I sådana områden vaccineras hundar ofta 2-3 gånger inför varje sommarsäsong då smittrisken anses störst.

     

    Grundvaccinationen bör bestå av två vaccinationer med 3-4 veckors intervall. Den andra vaccinationen ges 1-3 månader före utresan. För hundar som reser mer sällan än en gång per år kan denna procedur upprepas inför varje resa.

     

    Regelbundet resande hundar (dvs. hundar som reser utomlands en eller flera gånger per år) eller hundar som ska vistas utomlands i riskmiljöer länge bör hållas kontinuerligt vaccinerade mot leptospiros. Första revaccinationen ges inom sex månader från grundvaccinationen, därefter revaccineras hunden med högst ett års intervall.

     

    Om en hund skall vistas i riskmiljöer och det gått mer än ett halvår sedan de första två vaccinationerna (dvs. den planerade revaccinationen sex månader efter grundvaccinationen har missats) bör en extra revaccination övervägas eftersom antikropparna förefaller gå ner snabbare efter de två första vaccinationerna än efter de efterföljande boostervaccinationerna.

     

    För hundar som regelbundet reser under en viss säsong bör vaccinationsprogrammet planeras så att revaccinationen utförs högst tre månader före utresan, dock senast enligt vad tillverkaren uppger är den tid det tar för vaccineringen att ge effekt.

     

    I den vaccinationsrapport som utarbetats av Statens Veterinärmedicinska Anstalt och Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap, Vaccination av hund och katt i Sverige (dokumentet är i PDF-format), finns ytterligare information om vaccination mot leptospiros (sidorna 54-56),

    Mer information

    På SVAs hemsida  finns även en text om Leptospiros hos hund skriven för djurägare och andra intresserade, information om infektioner att tänka på i samband med köp av hund från Europa samt information om förebyggande åtgärder inför resa med hund i Europa.