Brucellos (Brucella canis)

Vad säger lagstiftningen?

Brucellos hos hund hos är en anmälningspliktig sjukdom (SJVFS 2002:16, kod S106). Detta innebär att diagnosen måste anmälas till Jordbruksverket, men att anmälan inte nödvändigtvis kommer att leda till några omedelbara myndighetsbeslut. Brucella canis förekommer inte i Sverige, men förekommer i många andra länder, även i Europa.

När misstänker man sjukdomen - klinisk bild

Den mest typiska sjukdomsbilden är tikar utan andra kliniska symtom som aborterar ca 2 veckor före förväntad valpning (mellan dag 45 och 60). Tiken får en brun eller grågrön flytning under 1-6 veckor efter aborten. Störningar kan dock ses under hela dräktigheten. Brucellos påverkar inte löpningscykeln, och tikar som har aborterat kan efteråt få helt normala kullar men också återkommande reproduktionsstörningar. Hos smittade hanhundar förstoras pungen p.g.a. ansamling av vätska. Ofta ses också hudinflammation på pungen till följd av intensivt slickande. Bitestikelsvansen är kraftigt förstorad. Förändringar i spermabilden och minskad ejakulatvolym leder till sterilitet. Kliniska symtom, förutom de som är relaterade till reproduktionsorganen, är framför allt inflammationer i ryggraden. Hjärnhinneinflammation och ögoninflammation kan också förekomma. Katter kan infekteras experimentellt med B. canis, men är relativt motståndskraftiga och utvecklar endast en övergående infektion. Katter anses inte vara någon naturlig smittkälla.

Hur smittar brucellos?

Bakterierna överförs exempelvis vid parning. Aborterade foster och flytningar från en smittad tik är också mycket smittsamma. 

Vid misstanke om brucellos - provtagning mm

Antikroppstester är ofta negativa upp till 4 veckor efter infektionstillfället. Ett nytt prov bör därför tas efter en månad om det första är negativt och om hunden har visat symtom. Kroniskt infekterade tikar bör provtas under löpning, dräktighet eller vid en abort, eftersom de under andra perioder kan ha låga antikroppsmängder. Antibiotikabehandling ska inte ges förrän diagnosen är fastställd, eftersom behandlingen kan bidra till ett falskt negativt resultat. B. canis framodlas företrädesvis från aborterade foster (lever, lunga, maginnehåll), moderkaka, vaginalflytningar i samband med aborter och från sperma från misstänkt infekterade hanhundar.

Vad sker på laboratoriet?

Antikroppsanalys

Antikroppsundersökning är den vanligaste undersökningen vad gäller brucellos på SVAs Avdelning för Bakteriologi och görs oftast på hundar som ska exporteras. En snabbagglutinationstest utförs för att undersöka om hundserum innehåller antikroppar mot B. canis. Snabbagglutinationen kan svaras ut samma dag som provet kommer in till laboratoriet. Provet bedöms som negativt eller positivt, inga antikroppsmängder beräknas. I vissa fall kan resultatet av snabbagglutinationen vara tvetydigt och då rekommenderas att ett omprov tas inom 30 dagar. Vid positiv agglutination rekommenderas en odling eftersom definitiv diagnos ställs genom isolering av bakterien B. canis från djuret.  

Odling

Specifik frågeställning krävs och laboratoriet skall kontaktas innan material skickas in. Odling av B. spp. sker på säkerhetslaboratorium för smittfarligt material på grund av smittrisken för laboratoriepersonalen. Direktutstryk görs på insänt material. Utstryken avläses samma dag. Själva odlingen tar sedan upp till 7 dygn. 

Vad gör man när diagnosen är bekräftad? Behandling?

Antibiotikabehandling har tveksam effekt på den här bakterien. Om brucellos diagnostiseras i en kennel bör det drabbade djuret omedelbart isoleras och absolut inte användas i avel. Omgivningen bör saneras noggrant. Om avlivning är utesluten, bör sällskapsdjur kastreras och antibiotikabehandlas, eventuellt regelbundet, för att minska risken att människor smittas av sperma eller vaginalflytningar. Eftersom behandlingen inte med säkerhet kan förväntas eliminera bakterierna, bör alltid avlivning av smittade djur övervägas. Behandling bör diskuteras med SVA. 

Förebyggande åtgärder

Den absolut viktigaste förebyggande åtgärden är noggrann kontroll av avelshundar eller sperma som tas in från andra länder samt stor försiktighet då svenska hundar paras med utländska hundar.

Zoonosrisk

Människor är relativt motståndskraftiga mot B. canis jämfört med andra Brucella-arter. Den vanligaste smittkällan för djurägare är kontakt med aborterat material. Infektionen kan vara symtomfri hos människa. Kliniskt ses annars vanligen feber, trötthet, illamående, svullna lymfknutor och viktförlust. Djurägare bör alltid informeras om riskerna med att hålla ett brucellainfekterat husdjur.