Förekomst

I Sverige har Surra (Trypanosoma evansi) aldrig påvisats.
T. evansi är en protozoo som är patogen för de flesta däggdjur, men häst är extra känslig. Inom endemiska områden i Afrika, Asien och Sydamerika räknas dödsfallen bland hästar till flera tusen per år.
Hos nötkreatur har sjukdomen ofta kroniskt eller asymtomatiskt förlopp, de flesta överlever och blir smittbärare av parasiten. För hund och katt är sjukdomen oftast akut och fatal. Även andra djurslag som hjort, kamel, svin med flera infekteras men utvecklar sällan så allvarliga symtom som hästar, hundar och katter.
Områden där Surra förekommer endemiskt är Kina, Indien, Sydostasien, Mellanöstern, Nordafrika, Sydamerika, Filippinerna, Bulgarien, delar av forna Sovjetunionen och delar av Indonesien.
Vid export av hästar från Sverige krävs ibland av mottagarlandet att antikroppsundersökning för Surra ska göras, trots att sjukdomen inte påträffas i Sverige.

Symtom

Subakut, akut och kronisk form finns beskriven. Inkubationstiden anges variera mellan 5 till 60 dagar. Symtom hos hästar, mulor och zebror inkluderar:

• Intermittent feber
• Svaghet och nersatt allmäntillstånd
• Viktnedgång
• Petekiella slemhinneblödningar
• Blödningar på övergången mellan slemhinna och hud ses också
• Förstorade lymfknutor och mjälte
  

Övriga symtom som kan ses är:

• Urtikaria
• Ikterus
• Anemi

Dessutom kan det förekomma ödem i ben och på kroppen samt vätskeutträde, håravfall och nekros/sår i kronranden liksom förstorade lymfknutor.
Oftast dör hästen inom två veckor till fyra månader.

Smittämne (agens)

Trypanosoma evansi är en protozoo som sprids av bitande flugor (se vidare nedan smittvägar).

Smittvägar

Vilket djurslag som är reservoar för T. evansi varierar mellan områden. Kameler i Mellanöstern och Afrika, hästar i Sydamerika och i Kina anser man att hästar, mulor, buffel och hjortar är värddjur. Capybara, eller vattensvin, världens största gnagare (ca 75 kg) och släkt med bl.a marsvin är en känd smittreservoar i Syd- och Centralamerika. Fladdermöss, likaså i Syd- och Centralamerika, fungerar både som reservoar och vektor.
T. evansi överförs mekaniskt med bitande, blodsugande flugor av framför allt genus Tabanus (hästflugor), men även Lyperosia, Stomoxys (stallflugor) och Atylotus. Insekterna är mest smittförande de första minuterna efter att de sugit blod från en infekterad individ. Smittrisken avtar så successivt för att efter 8 timmar vara noll.
Smitta via kanyler som används till flera djur ska också tas i beaktande.

Patogenes

Smitta sker genom blodsugande flugor (se smittvägar), som deponerar protozooerna i blod eller lymfa i samband med bettet. I det akuta stadiet reagerar immunförsvaret genom att vända sig mot de kroppsegna röda blodkropparna i levern, mjälten och lungorna, vilket leder till den karaktäristiska anemin. När infektionen övergår till mera kronisk karaktär är hemoglobinbildningen i levern ofta nedsatt, samtidigt som makrofager konditioneras till att oskadliggöra såväl vita som röda blodkroppar och trombocyter. Cellnedbrytningen fortsätter med nekroser i skelettmuskulatur, hjärta, njurar, lever och CNS med tillhörande kliniska symtom.

Vid obduktion av kroniska fall ses ofta en hypertrofisk, stasad lever och skrumpnad, fibrotisk lymfoid vävnad. Kadavret är blekt och har ofta ventrala ödem.

Diagnos

Symtom som intermittent feber, anemi, viktförlust, ödem och förstorade lymfknutor gör att Surra kan misstänkas om man befinner sig i ett endemiskt område. Differentialdiagnoser hos häst är bland annat Afrikansk hästpest, virusarterit, infektiös anemi och piroplasmos. Prov som påvisar av antikroppar eller själva parasiten är ytterligare stöd för diagnos.

Provtagning

Man kan leta efter antikroppar mot T. evansi i blod (card agglutination test, CATT). Blod utan tillsats eller serum skickas om denna undersökning önskas. Undersökningen görs inte i Sverige på grund av liten efterfrågan. Provet skickas vidare till laboratorium utomlands och därför måste man vara ute i god tid med provtagning vid export.
Parasiten kan också direktpåvisas i blod, lymfknuta, exudat, lunga, lever och njure. Morfologiskt kan T.evansi inte skiljas från ex.vis T. equiperdum som orsakar beskällarsjuka (Dourine). Att hitta parasiterna kan dessutom vara svårt vid mikroskopi. Det beror bland annat på hur många parasiter som finns i omlopp.

Behandling

I endemiska områden behandlas med medel mot protozooer, som diminazene, suramin och quinapyramine. Cymelarsan är ett nyare preparat som introducerats under senare tid. Under svenska förhållanden är det förmodligen inte aktuellt med behandling om sjukdomen skulle diagnosticeras.

Isolering

Trypanomsomer överlever mycket kort tid utanför värddjuret. Eftersom en vektor i form av bitande fluga måste finnas är det inte någon risk för direktsmitta och isolering behöver därför inte anses nödvändig i Sverige eftersom de nämnda vektorerna inte finns i landet. I endemiska områden vidtas åtgärder mot vektorn och eventuellt även mot reservoarer.

Stallrengöring och desinfektion

Inte aktuellt mer än att man ska hålla efter vektorn och eventuellt reservoar i endemiska områden.

Profylax (förebyggande behandling)

Kontroll av vektorer genom förebyggande åtgärder så att insekterna inte kan suga blod från smittförande djur är den viktigaste profylaxen. Det anges att flugorna är som mest smittförande de första minuterna efter att de bitit och sugit blod från ett smittbärande djur. Efter 8 timmar är det inte längre någon risk för överförande.
Ny kanyl till varje djur är i Sverige en självklarhet, men i länder med sämre förutsättningar kan smitta den vägen vara en realitet. Nya kanyler till varje djur är också en profylax mot smitta i endemiska områden.

Prognos

Man anser att det varierar mellan olika stammar av T. evansi hur sjukdomen utvecklas. Även nedsatthet av andra orsaker som till exempel stress, och andra infektioner kan öka risken att infektionen ska bli fatal. Mortaliteten är högst bland hästdjur, hund och katt. Övriga djurslag har betydligt lägre mortalitet.

Zoonosaspekt

T. evansi anses inte vara något hot för människa.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är anmälningspliktig och regleras i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2002:16) om anmälningspliktiga djursjukdomar. Den tillhör inte epizootilagens sjukdomar utan tas upp under övriga anmälningspliktiga.