Förekomst

Vetenskapliga belägg för att borrelios förekommer hos häst i Sverige finns i dagsläget inte. Ibland uppkommer trots detta ändå misstanken att det rör sig om borrelia-infektion med efterföljande utveckling av symtom. Egenvall et al publicerade 2001 en svensk studie där 20-22 procent av de undersökta hästarna visade antikroppar mot Borrelia. Påvisandet av antikroppar kunde i studien inte korreleras till sjukdom eller symtom på sjukdom hos hästarna. Själva bakterien har däremot aldrig påvisats hos svenska husdjur.

Trots stort internationellt intresse under de senaste 20 åren har endast ett fåtal forskarteam i världen påvisat borreliabakterier hos häst. Dessa publikationer har nu några år på nacken, vilket skulle kunna tolkas som att man har problem att verkligen bevisa att sjukdomen finns hos häst. I Sverige finns borreliabakterier där fästingar finns, säsongsbundet till den tid på året då fästingar är aktiva. Ett stort antal små och medelstora däggdjur samt fåglar fungerar som värddjur (reservoar) för Borrelia. Gnagare anses av humana forskare vara den viktigaste reservoaren. Dessa kan bära på bakterien under veckor till månader i blodet (bakteriemi) och blir därmed en utmärkt källa till smitta för fästingar när dessa suger blod. Infekterade fästingar (i Sverige vanligen Ixodes ricinus) förekommer i princip i hela Europa, förutom de allra nordligaste delarna.

Det finns olika Borrelia-arter och förekomsten av dessa arter kan variera mellan olika regioner och länder. Man kan således inte dra paralleller rakt av vid jämförelse mellan länder och världsdelar. Se vidare Smittämne.

Symtom

Sjukdom, symtom och diagnostiska tester kan inte anses vara färdigutredda vad det gäller borrelios hos häst. Många frågetecken kvarstår.

De vanligaste symtom som allmänt anges är hälta, med eller utan ledsvullnad, ibland tillsammans med feber och generellt dålig prestation. Dessa symtom finns beskrivna framförallt från veterinärer i USA, så kallad Lyme disease. Även tyska veterinärer anger att sjukdomen ger dessa symtom. Vidare läser man att borrelios hos häst även kan vara förknippad med följande symtom: stelhet, muskelsmärtor, tidig kastning eller resorption av foster, kronisk avmagring, uveit (ögoninflammation) och centralnervösa symtom. De angivna symtomen baseras i allmänhet på kliniska observationer, inte på vetenskapliga studier och det är svårt att få något grepp om hur diagnosen av dessa hästar har ställts.

Vid olika försöksinfektioner av häst har inga symtom eller patologiska förändringar i inre organ setts (mer än mindre hudskador).
 
Man har, efter försöksinfektion hos häst, återfunnit bakterien i inre organ vid obduktion, men utan att några patologiska förändringar kunnat påvisas. Publikationer gällande försöksinfektion av hästar är dock relativt få, kanske beroende på att man haft svårt att framkalla symtom och inte påvisat några förändringar i organ vid obduktion. 

En svensk klinisk studie (Egenvall A. et al 2001) hittade, som ovan nämnts, inga samband mellan symtom och antikroppar mot de Borrelia-arter vi har i Sverige. I Sverige har man inte heller lyckats isolera Borrelia-bakterier från häst.

Som framgår kvarstår en hel del frågetecken kring borrelios hos häst. Finns borrelios över huvud taget som sjukdom hos häst och hur yttrar den sig i så fall? Varför lyckas man inte framkalla sjukdomen experimentellt på häst, som man lyckats med till exempel granulocytär anaplasmos (före detta ehrlichios)? Hos hund har man med både direktinokulation av Borrelia-bakterier och infektion via fästingar kunnat framkalla symtom och patologiska förändringar. De symtom man då har sett är artrit och måttlig feber.

Det finns också en tendens att baka ihop de två fästingburna sjukdomarna, borrelios och granulocytär anaplasmos och se dem som ”fästingsjukdomar”. När man gör så blir det ännu fler symtom som hamnar på listan över ”fästingburen sjukdom”. Det bör framhållas att de två sjukdomarna förväntas ha olika symtom. (Se vidare dokumentet om Granulocytär anaplasmos.)

Smittämne

Borrelia tillhör spiroketerna, som är spiralformade bakterier. Till gruppen spiroketer hör även två andra djurpatogena bakterier, Leptospira (ger leptospiros på flera djurslag) och Brachyspira (svindysenteri). I Sverige är i dagsläget tre patogena Borrelia-arter aktuella, nämligen B. afzelii, B. garinii och till en mindre del B. burgdorferi. I USA, varifrån många artiklar om borrelios kommer, hittas i princip bara B. burgdorferi.

Två andra Borrelia-arter, B. valaisiana, vars patogenicitet är omdiskuterad, och B. miyamotoi, som troligen är apatogen har också påträffats i Sverige.

Andra Borrelia-arter än ovan beskrivna finns också, men är i dagsläget inte intressanta då de antingen inte finns i Sverige och/eller inte anses vara patogena.

Smittvägar

Infektionen är vektorburen och överförs huvudsakligen med den i Sverige vanligast förekommande fästingen, Ixodes ricinus. Överföring av smitta från vuxna fästinghonor till ägg anses i princip inte förekomma. Det första av fästingens tre utvecklingsstadier, larvstadiet, hämtar istället upp bakterien från däggdjur (framförallt mindre däggdjur som gnagare) och eventuellt fåglar när de suger blod. Efter detta blodmål utvecklas fästingen till nymf som behöver ytterligare ett blodmål för att vidareutvecklas till adult (vuxen). Som adult suger fästingen också blod. Detta innebär att det finns huvudsakligen två stadier med risk för smittöverföring till människor och djur.  

Bakterien finns först i fästingens tarm och förflyttar sig därifrån till fästingens spottkörtlar, för att sedan via saliven infektera vid bett. Detta innebär att ju snabbare en fästing avlägsnas, desto mindre är risken för smitta. Tidigare uppgifter om överföring först efter 24-48 timmar har dock ifrågasatts och det diskuteras om det kan gå snabbare.

Patogenes

Bakterien smittar via fästingbett och migrerar framförallt via hud och bindväv. Bakterien återfinns sällan i blodet. För övrigt är patogenes avseende Borrelia dåligt känd hos både människa och djur.

Eftersom sjukdomen är ett problem för människa pågår en hel del forskning inom området. Det gäller även för borrelios hos hundar. Dels för att utröna patogenes med mera. på djurslaget, dels som modell för human forskning. Frågor runt bakteriens förmåga att passera olika biologiska barriärer (exempelvis blod/hjärnbarriären) och dess förmåga att gömma sig på platser i kroppen där immunförsvaret har låg aktivitet utforskas för att man ska få svar på hur bakterien orsakar sjukdom. Även bakteriens ytegenskaper studeras för att man ska förstå hur den kan binda sig till olika däggdjursceller och påverka immunsystemet. Forskning pågår alltså, men ännu finns få svar.

Diagnos

Det är en kontroversiell sjukdom hos häst, eftersom man har haft svårt att experimentellt återskapa symtom och därför finns inte några vetenskapliga belagda kriterier hur man ska ställa diagnosen. Att ställa diagnos enbart med påvisande av antikroppar kan inte anses som korrekt, då undersökningar visar att många bär på antikroppar utan att visa symtom. Dessutom kan en enstaka antikroppsbestämning inte skilja mellan en nyligen eller tidigare inträffad exponering eller aktiv infektion.

Rekommendation från SVA är att följande kriterier minst måste uppfyllas för att överväga diagnosen borrelios hos häst:

1. Symtom som stämmer med vad litteraturen anger.
2. Fästingkontakt.
3. Uteslutande av differentialdiagnoser, vilka är många på häst. Kräver bland annat hältutredning med tillgång till röntgen med mera.
4. Antikroppsfynd (serologi) eller helst påvisande av agens (PCR/odling).
5. Om diagnosen ställs och rätt behandling sätts in ska hästen svara på denna.

Om hästen inte svarar på behandling måste diagnosen omvärderas. Observera att om hästen ställs på tetracyklin som även har antiinflammatorisk effekt kan man misstolka att hästen svarar på behandling.

Diagnos är, som sagt, svår att ställa och det som gör det än svårare är valet av provmaterial. Det är svårt att ta prov för påvisande av agens, se vidare nedan under Provtagning. Utveckling av nya laboratorietester sker ständigt inom humanvården. Dessa tester överförs naturligtvis till djursidan, vilket är bra. Men ibland görs det med aggressiv marknadsföring utan att man egentligen har utvärderat om testerna fungerar för de djurslag man säljer det för. Man bara tar för givet att det som fungerar för folk ska fungera för fä. Så enkelt är det tyvärr inte. Seriös utvärdering av en tests prestanda tar lång tid och är kostsamt.

Provtagning

Blodprov utan tillsats (serum) tas för antikroppsbestämning.

För PCR (påvisande av bakteriens DNA) kan hudbiopsi, synovia och/eller cerebrospinalvätska (CSF) tas. Annat material (som obduktionsmaterial) kan, efter överenskommelse med laboratoriet på SVA, också undersökas. Blod är inte optimalt på grund av att bakterien migrerar via hud och bindväv och sällan verkar finnas i blod. PCR-metoden har hög känslighet. Problemet vid provtagning ligger i att hitta stället där bakterien finns.

Prov för PCR:
• Om man vet var fästingen suttit tas en hudbiopsi i närheten av bettet.
• Alternativt en hudbiopsi nära en affekterad led.
• Vid CNS-störningar kan man försöka med analys av  cerebrospinalvätskan. Dock har man inte hittat Borrelia-DNA så ofta i CSF från djur, däremot i meninger hos försöksinfekterade hundar.
• Odling av Borrelia kan också göras men bakterien är relativt svårodlad. Eftersom specialmedium krävs ska laboratoriet kontaktas innan.

Behandling

Vanligt penicillin används i stor utsträckning inom humanmedicinen (framförallt i akut skede) och kan med fördel även användas till hästar. Tetracyklin och dess derivat används en hel del för behandling av borrelia och går också att använda till häst. Då preparatet har vissa biverkningsrisker hos häst måste det användas med tillbörlig försiktighet. Det ska också påpekas att tetracykliner anses ha en allmänt stimulerande och/eller antiinflammatorisk verkan, varför orsaken till ett eventuellt positivt terapisvar kan vara svår att tolka. Amoxicillin går likaså bra att använda. Däremot är trimetoprimsulfa och gentamicin inget man rekommenderar mot borrelios då bakterien anses vara resistent mot detta.

Isolering

Isolering av sjuka hästar är inte aktuellt då kontaktsmitta inte sker.

Stallrengöring och desinfektion

Inte aktuellt.

Profylax

Daglig kontroll med manuellt borttagande av fästingar. Fästingförebyggande insektsmedel för hästar (till exempel med permetrin) kan fungera.

Håll efter högt gräs och sly så att smågnagare (värddjur) får sämre förutsättningar att leva i närmiljön. Vid ridning ute i skog och mark bör man undvika områden där fästingar trivs, det vill säga fuktiga biotoper. Även vid anläggning av hagar kan man tänka på att fästingar trivs där det är fuktigt. Gamla tiders svedjebruk kan eventuellt sänka antalet fästingar tillfälligt.

Det finns inget vaccin mot borrelios avsett för häst i Sverige. Vaccin för hundar finns i USA och Tyskland. Vaccin för människor är under utveckling.

Prognos

Eftersom sjukdomskriterier inte är säkerställda för häst kan man inte säga något om prognosen i dagsläget.

Zoonosaspekt

Sjukdomen räknas till zoonoserna eftersom vissa djurslag är värddjur och smittar fästingar som i sin tur kan infektera människa. Hos de människor som utvecklar sjukdom ses symtom från bland annat hud, leder och centrala nervsystemet.
Inom humanmedicinen anges att de tre aktuella Borrelia-arterna delvis ger upphov till olika symtom, vilket gör att den kliniska bilden kan vara svårtolkad. Alla tre arter anses orsaka såväl hudinfektion som neurologiska symtom men i olika grad och omfattning.

B. afzelii förknippas oftare med kroniska hudformer medan B. garinii sannolikt orsakar de allvarligaste formerna av centralnervös borrelios. B. burgdorferi beskrivs förutom hudinfektion ofta orsaka ledinfektion. Ledproblem  vid human borrelios är betydligt vanligare i USA jämfört med Sverige och det stämmer väl med att B. burgdorferi är den absolut vanligaste arten i USA. I Sverige har man påvisat mer av B. afzelii och B. garinii. Det finns en risk att man misstolkar läget i Europa och Sverige när man via internet letar information och artiklar eftersom amerikansk information överväger.

Sjukdomen behandlas med antibiotika, men obehandlade fall uppges ofta självläka. Hos en del kan dock obotliga skador uppstå, till exempel i huden och centrala nervsystemet, medans åter andra behöver en lång återhämtningstid innan de är helt återställda.

Borrelios måste anses som en relativt allvarlig sjukdom för människa på grund av de obotliga skador som en del drabbas av. Många djurslag påverkas däremot i ringa omfattning eller inte alls. Det finns mycken kunskap att ta till sig från humansidan, men man kan inte dra några givna paralleller mellan djur och människa utan måste undersöka varje djurslag för sig.

Vad säger lagstiftningen?

Sjukdomen är inte anmälningspliktig hos djur.

Vanliga frågor

1. Smittar Borrelia-bakterien till fästingens ägg?

   Man anser att bakterien inte överförs till äggen från fästinghonan. Det innebär att fästingens ägg och även larverna som kläcks ur äggen är oinfekterade. Larverna infekteras först då de suger blod och då under förutsättning att djuret de suger blod från är bärare. Undersökningar i Europa visar att ett stort antal små och medelstora däggdjur och många fåglar sannolikt fungerar som reservoarer för de nämnda Borrelia-arterna. I Sverige anses de viktigaste reservoarerna vara näbbmus, skogssork, skogsmus och skogshare.