Sjukdomen infektiös bursit, syn. Gumborosjuka, (engelskt namn: infectious bursal disease, IBD) är känd sedan 1962 då den först beskrevs från USA (orten Gumboro i Delaware).
Orsak
Sjukdomen orsakas av ett virus i familjen Birnaviridae (genus Avibirnavirus) som kallas infektiöst bursitvirus (engelsk förkortning IBDV. I denna virusfamilj ingår olika virus som kan infektera fåglar, fisk, mollusker och fruktflugor. Två serotyper av IBDV förekommer, men endast serotyp 1 ger sjukdom. Virusets sjukdomsframkallande förmåga varierar kraftigt, från mycket milda varianter som inte orsakar sjukdom till högvirulent former.
Utbredning
Smittämnet och sjukdomen förekommer i hela världen.
Smittspridning
IBDV är ett mycket smittsamt virus som sprids vid direktkontakt mellan fåglar och indirekt till exempel via träck och kontaminerat foder. Vertikal smittspridning (via kläckägg från förälder till avkomma) och kroniska smittbärare förekommer inte. Smittämnet utsöndras i stora mängder under cirka två veckor efter infektionen, och det är relativt motståndskraftigt i djurens närmiljö.
Värddjur och sjukdomsförlopp
Tamhöns, kalkoner och ankor kan infekteras av IBDV serotyp 1, men endast kycklingar utvecklar sjukdomssymtom. IBDV angriper bursa Fabricius, ett organ som sitter i övre delen av kloaken hos fåglar. I bursan sker differentiering av lymfoida stamceller till immunglobulinproducerande celler (B-lymfocyter), och detta organ är aktivt till ungefär 15 veckors ålder.
Inkubationstiden är kort (två till tre dygn). Om kycklingar smittas före tre veckors ålder blir de inte sjuka, men drabbas av varierande grad av immunsuppression (försämrat försvar mot smittämnen) och eventuella följdinfektioner.
Vid infektion mellan tre och sex veckors ålder ses sjukdomssymtom i varierande grad:
- nedsatt allmäntillstånd, slutna ögon och uppburrad fjäderdräkt
- kycklingarna vill inte röra sig
- nedsatt eller upphörd aptit
- diarré
- sårskador i kloakregionen (fågeln hackar sig själv)
- symtom ses hos 10-100 procent av kycklingarna
- dödlighet 0-20 procent, ibland högre (upp till 50 procent)
Milda virusvarianter och infektion vid en högre ålder ger inga eller milda och opspecifika symtom.
Diagnostik
Diagnosen baseras på typiska fynd vid obduktion och mikriskopisk undersökning i kombination med påvisande av virus (till exempel med immunhistokemisk färgning eller gel diffusionstest).
Vid obduktionen ses vid högvirulenta former uttorkning, peteckiella blödningar i skelettmuskulaturen och magtarmkanalen. Bursa Fabricius är förstorad, ödematös och blödningar och sekret ses i slemhinnan. I ett senare stadium blir bursan onormalt liten.
Serologi
Antikroppar kan påvisas med till exempel ELISA-test.
Sjukdomssituationen i Sverige
Milda IBDV förekommer i svenska tamhönsbesättningar. Utbredningen för närvarande är oklar.
Under våren 2000 inträffade utbrott av högvirulent infektiös bursit slaktkycklingbesättningar i södra Sverige.