Art

Histomonas meleagridis är encellig, mikroskopisk parasit (flagellförsedd protozoo) som orsakar sjukdomen histomoniasis (även kallad blackhead).

Värddjur

H. meleagridis parasiterar hönsfåglar. Kalkoner är särskilt känsliga för parasiten, medan tamhöns, rapphöns, fasaner, påfåglar, pärlhöns och vaktlar är mer motståndskraftiga.

Lever från kalkon med histominiasis. Förändringar i levern. Foto: H. Uhlhorn SVA

Livscykel

Histomonas-parasiterna är beroende av en annan fågelparasit, Heterakis gallinarum (blindtarmsmask) för skydd, spridning och överlevnad. Daggmaskar är viktiga transportvärdar.

Inuti tarmen hos en hönsfågel som samtidigt är infekterad med H. meleagridis och H. gallinarum kommer histomonas-parasiten att infektera blindtarmsmasken vilket resulterar i att blindtarmsmaskens ägg kan överföra H. meleagridis.

När blindtarmsmaskens ägg når omgivningen via träcken skyddas histomonas-parasiterna effektivt. Både blindtarmsmasken ägg och histomonasparasiterna inuti maskäggen är smittfarliga under lång tid. I fritt tillstånd dör H. meleagridis redan inom några minuter.

Daggmaskar fungerar som transportvärdar. De tar lätt upp ägg av blindtarmsmask i stor mängd från jorden och de kan utgöra en effektiv spridare av båda parasiterna till hönsfåglar

Nya fåglar smittas när de får i sig ägg av blindtarmsmask direkt från marken eller äter daggmaskar.

Inverkan på värddjuret

När blindtarmsmaskens ägg kläcks i blindtarmen frigörs histomonas-parasiten. Den penetrerar snabbt blindtarmens slemhinna, kommer ut i blodet och transporteras till levern. En till två veckor efter smittotillfället utvecklas vävnadsskador i blindtarmen och levern (se bild). Samtidig infektion med koccidier (Eimeria spp.) förvärrar sjukdomen histomoniasis.

Symtom

Symtomen är ospecifika. Kalkoner får ofta diarré som kan vara gulfärgad, de hänger med vingarna, blir onormalt trötta, får stel gång och slutar äta. Ibland mörkfärgas huden (ses lättast på huvudet, vilket har givit sjukdomen dess smeknamn "blackhead"). Liknande hudförändringar kan dock ses vid många andra fjäderfäsjukdomar. Fåglarna magrar snabbt av. Hos andra fjäderfäarter är sjukdomen ofta mildare eller till och med helt utan sjukdomssymtom.

Dödligheten hos kalkon kan bli mycket hög (cirka 70 procent). Hos andra fågelarter är den i regel lägre. Överlevande kalkoner växer ofta sämre.

Förekomst

I Sverige förekommer sjukdomen histomoniasis framförallt i små slaktkalkonflockar (ofta kalkoner som har tillgång till utevistelse och blandade med andra fågelarter). Utbrott ses även i viltuppfödningar (rapphöns och fasan). Enstaka fall ses även hos hos påfågel.

Sjukdomen förekommer för närvarande inte i större kommersiella kalkonuppfödningar i Sverige.

I många andra länder utgör histomoniasis ett betydelsefullt problem vid uppfödning av slaktkalkon. Under senare år har dessutom histomoniasis rapporterats vara ett ökande problem hos värphöns i bland annat USA och Danmark.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen ställs vid obduktion och mikroskopisk undersökning.

Bekämpning/behandling

Läkemedel mot histomoniasis saknas. Vid utbrott kan det eventuellt vara av värde att avmaska fåglarna. Svårt sjuka fåglar bör avlivas.

Det är svårt att sanera bort parasiten från omgivningen efter ett utbrott. Blindtarmsmaskens ägg är mycket motståndskraftiga mot desinfektionsmedel. Att byta det översta jordlagret i en rastgård hjälper föga eftersom smittade daggmaskar kan komma tillbaka från omgivande marker.

Förebyggande åtgärder

Eftersom det inte går att behandla sjukdomen är förebyggande åtgärder mycket viktiga.

• Blanda inte höns och kalkoner i samma djurutrymme eller rastgård. Höns är ofta smittbärare av både H. meleagridis och blindtarmsmask utan att själva insjukna.

• Undvik att hålla kalkoner på mark eller i stall där tamhöns tidigare vistats.

• Gödsla ut ofta och håll god hygien.

• Bekämpning av blindtarmsmask (avmaskning) kan eventuellt förebygga utbrott.