Salmonellainfektion kan ge allvarlig sjukdom hos fjäderfä, men orsakar oftast inga kliniska symtom. Man delar in salmonella hos fjäderfä i två grupper; dels vad vi vanligtvis enbart kallar salmonella, som kan ge sjuklighet men som främst är av betydelse för folkhälsan. Det är vanligt, ur ett internationellt perspektiv, att utbrott hos människa kopplas till infekterade konsumtionsägg eller kött och köttprodukter från fjäderfä. I den andra gruppen av salmonella hos fjäderfä återfinns serotyperna Salmonella Pullorum och Salmonella Gallinarum. De orsakar allvarlig sjukdom hos fjäderfä och är sällsynta hos människa.
Salmonella (ej Salmonella Pullorum & Salmonella Gallinarum)
Orsak
Fjäderfä kan infekteras med många olika salmonellatyper, ca 10 procent av alla Salmonella spp. har påvisats hos fjäderfä. De viktigaste är Salmonella Typhimurium och Salmonella Enteritidis. Andra serotyper som förekommer frekvent hos fjäderfä världen över är exempelvis Salmonella Hadar, Salmonella Livingstone och Salmonella Senftenberg.
Sjukdomssymtom
I de allra flesta fall blir djuren inte sjuka och produktionen inte påverkad. Graden av sjukdom beror på faktorer hos både bakterierna och värddjuret. Bland annat har bakteriens serotyp och fagtyp betydelse men även djurets art, ålder och andra parallella sjukdomar med mera. Det är framförallt S.Typhimurium och S. Enteritidis som medför sjukdom hos fjäderfä.
Salmonella kan orsaka sjukdom och dödlighet hos främst mycket unga kycklingar av upp till två veckors ålder. Symtomen kan vara ospecifika med svaghet, aptitlöshet och dålig tillväxt. Djuren sitter med hängande vingar och stängda ögon nära värmekällor. En vattnig diarré kan också förekomma. Hos vuxna fjäderfän ses sällan sjukdom även om de har bakterier i blodet. Infekterade kläckägg kan medföra låg kläckbarhet med ökad embryodödlighet och ökad dödlighet bland nykläckta kycklingar.
Smittspridning och förebyggande åtgärder
Salmonella är i grunden en fekal-oral smitta. Infekterade fåglar kan rena sig själva efter en tid, men även utsöndra bakterier med träcken under flera månader. I praktiken är det omöjligt att självrena en salmonellainfekterad flock som går på permanent ströbädd.
Flera serotyper har förmåga till invasivitet, det vill säga de har förmåga att infektera hela kroppen och inte bara mag-tarmkanalen. Detta leder till ökad risk för att ägg blir infekterade i hönans äggledare. S. Enteritidis har en hög sådan förmåga, men även S. Typhimurium, S. Hadar och S. Heidelberg har en viss förmåga till detta. Smittan kan på så vis föras vidare till människa via konsumtionsägg eller till kycklingen om ägget är befruktat.
Fjäderfän infekteras oftast genom smittspridning via kontaminerat foder, infekterade djur eller ägg, men även genom indirekt kontakt med en kontaminerad omgivning.
Det frivilliga salmonellakontrollprogrammet för fjäderfä bygger på denna vetskap och har således ett preventivt syfte. Exempel på åtgärder inom programmet är att det endast är tillåtet att utfodra med upphettat foder, där eventuella salmonellabakterier är avdödade. Omgångsuppfödning där djur inte introduceras under produktionsperioden och som tillåter och kräver ordentlig rengöring mellan djuromgångarna förebygger smitta från andra fjäderfä. Strikta krav på hygienåtgärder som skobyte och handtvätt vid inträde till djuren samt åtgärder som gnagarbekämpning förhindrar smitta från omgivningen. Det är också viktigt att vilda fåglar inte kommer i kontakt med fjäderfä via till exempel ventilationssystem.
Sjukdomskontroll
Ett preventivt frivilligt kontrollprogram för fjäderfä har funnits sedan 1970. Sedan 2007 styrs programmet av en föreskrift men drivs av Svenska Ägg och Svensk Fågel. Förutom det frivilliga programmet finns även en obligatorisk salmonellakontroll av fjäderfä genom en svensk och flera EU-gemensamma regelverk. Av dessa framgår bland annat att fjäderfän ska provtas inför slakt och att värphöns provtas under produktionsperioden. Övervakningen av avelsfjäderfän och kläckerier är extra viktig för att förhindra smittspridning nedåt i produktionskedjan. Det framgår också av regelverken hur provtagning ska ske för säkra resultat. Om smitta påvisas hos fjäderfän bekämpas sjukdomen oftast genom att djuren avlivas och anläggningen saneras.
Salomonella Pullorum & Salmonella Gallinarum
Orsak och värddjur
Bakterierna Salmonella Pullorum och Salmonella Gallinarum är speciellt anpassade till fjäderfän. De orsakar två sjukdomar som brukar kallas pullorumsjuka (S. Pullorum) respektive hönstyfus (S. Gallinarum). Dessa sjukdomar drabbar främst höns och kalkoner men även fåglar av andra arter kan smittas och insjukna.
Många andra djurarter kan också bära dessa två bakteriearter. Enstaka rapporter om fynd av S. Pullorum och S. Gallinarum finns rapporterat från människor. Om däggdjur, inklusive människor, smittas blir eventuella sjukdomssymtom relativt milda och övergående.
Sjukdomssymtom
Symtomen hos höns- och kalkonkycklingar som smittas med S. Pullorum eller S. Gallinarum är mycket lika. Det är främst unga fåglar som utvecklar sjukdomssymtom, vilka ofta är ospecifika, som till exempel svaghet, aptitlöshet, dålig tillväxt och vit, lös avföring. Man bör särskilt misstänka förekomst av S. Pullorum eller S. Gallinarum vid följande symtom i besättningen: hög dödlighet, upp till 100 procent, och hos unga (0 till tre veckor gamla) kycklingar ojämn tillväxt.
Den minskade kläckbarheten orsakas av att kycklingfostren dör i ägget före kläckning eftersom bakterierna kan överföras från hönan till ägget innan det värps. Djuren kan också infekteras vid direkt kontakt med smittade djur och via avföring, ibland redan i kläckmaskinen.
S. Gallinarum kan till skillnad från S. Pullorum orsaka sjukdom även hos vuxna fåglar. Symtom som ses bland de vuxna fåglarna är då: ökad dödlighet i flocken, nedsatt allmäntillstånd (till exempel uppburrad fjäderdräkt, blek och liten kam), diarré, minskad foderkonsumtion, nedsatt äggproduktion och minskad kläckbarhet.
De kycklingar som överlever smitta med S. Pullorum eller S. Gallinarum, liksom fåglar som smittas i vuxen ålder, blir ofta kroniska bärare av bakterien utan att verka sjuka. Dessa kroniska smittbärare kommer under lång tid att utsöndra bakterien via avföring och ägg.
Historik och sjukdomskontroll
Bekämpning av pullorumsjuka och hönstyfus har en lång historisk tradition i Sverige. Redan på 1920-talet tog fjäderfänäringen, genom dåvarande Sveriges Allmänna Fjäderfäavelsförening, initiativ till obligatorisk blodprovstagning på landets kontrollhönserier. I början av 1930-talet inkluderades sjukdomarna i svensk lagstiftning och de kom att bekämpas mycket aktivt och till betydande kostnad för fjäderfänäringen och enskilda djurägare under de följande årtiondena. Det sista fallet rapporterades 1962 och därefter ansågs sjukdomen vara helt utrotad. År 2001 konstaterades dock pullorumsjuka i två hönsbesättningar i Stockholms län. Sjukdomen bekämpades och har inte konstaterats efter det. Hur sjukdomen kom till besättningarna är oklart.
Att landets kommersiella avelsfjäderfän (avelsdjur för slaktkycklingar, värphöns och slaktkalkoner) är fria från S. Pullorum och S. Gallinarum kontrolleras rutinmässigt genom obligatorisk blodprovsundersökning i det så kallade Hönshälsoprogrammet. Kunskap saknas om smittläget för pullorumsjuka och hönstyfus hos hobbyfjäderfän. Möjligheten att upptäcka S. Pullorum och S. Gallinarum hos dessa fåglar är beroende av att djurägare skickar döda djur, blod- eller träckprov för undersökning.
Vid misstänkt smitta
Pullorumsjuka och hönstyfus är två fjäderfäsjukdomar som vi inte vill få en etablering av i Sverige igen. Framförallt beror detta på de stora sjukdomsproblem som smittade flockar drabbas av men även på att sjukdomarna orsakas av salmonellabakterier som också kan smitta människa (dock med relativt lindriga symtom). Alla fjäderfäägare i Sverige uppmanas därför att kontakta veterinär vid kläckningsproblem och hög dödlighet hos unga kycklingar.