Rödsjuka orsakas av bakterien Erysipelothrix rhusiopathiae. Infektionen brukar i dagligt tal kallas rödsjuka (engelskt namn: erysipelas). Sjukdomen är mest känd hos grisar men kan drabba många olika arter av däggdjur och fåglar. I Sverige har infektionen, förutom hos däggdjur, påvisats hos olika fjäderfä, fåglar i djurparker och vilda fåglar.

Förekomst hos fjäderfä

Bland fjäderfä kan flera olika arter drabbas, till exempel kalkoner, tamhöns, gäss, fasaner och emuer. Kalkoner är särskilt känsliga. Utbrott förekommer även bland svenska kalkoner.

Hos tamhöns har rödsjuka tidigare ansetts vara en ovanlig infektionssjukdom. Fram till mitten av 1990-talet förekom rödsjuka hos tamhöns mycket sällan i Sverige. Sedan dess har antalet utbrott av rödsjuka ökat, och infektionen förekommer idag framförallt bland värphöns i kommersiella flockar. Både frigående värphöns inomhus och ekologiska flockar har drabbats (Bild 1). En liknande utveckling har noterats i Danmark och Tyskland.

Bild 1. Rödsjuka bland tamhöns förekommer huvudsakligen bland frigående värphöns inomhus och hos ekologiska värphöns. Foto: Åsa Odelros

Sjukdomssymtom

I en kalkon- eller hönsflock som drabbas av rödsjuka hinner man i början av ett utbrott sällan se några symtom hos enskilda fåglar.

Utbrotten startar ofta mycket plötsligt med påtagligt förhöjd dödlighet som ökar successivt. Den totala dödligheten i flocken kan bli över 50 procent om inga åtgärder sätts in mot bakterien. Hos värphöns ses dessutom ofta sänkt äggproduktion.

I de fall symtom ses hos enskilda fåglar består de av nedsatt allmäntillstånd, avmagring, blek kam och någon gång även hälta. Erfarenheten från de senaste årens utbrott talar för att ett utbrott av rödsjuka i en fjäderfäflock sällan upphör spontant.

Hur ställs diagnosen?

För att ställa diagnosen rödsjuka krävs att fåglarna obduceras och att bakterien isoleras och identifieras. Vid obduktion av fåglar som dött av rödsjuka ses oftast tecken på en snabbt förlöpande allmäninfektion (blodförgiftning) med förstoring av lever och mjälte. Ibland ses mer kroniska förändringar, som inflammation i hjärtmuskulatur, på hjärtklaffar, i leder och i inre organ.

Smittkällor och smittspridning

Kunskapen om smittkällor för fjäderfän är begränsad. Bakterien förekommer naturligt i jord och vatten och kan överleva länge i djurens närmiljö. Det är troligt, men inte säkert visat, att rödsjukebakterier i jord och vatten utgör en smittrisk.

En annan möjlig, men inte bevisad, smittkälla är andra djur, till exempel grisar och gnagare. I flera fall hos värphöns i Sverige har utbrottet föregåtts av direkt eller indirekt kontakt med grisar (bild 2), genom till exempel att det funnits grisar på en annan del av fastigheten, hönshuset har tidigare varit grisstall eller så har personalen haft griskontakt. Något säkert bevis för att grisar kan sprida smittan till höns finns dock inte idag.

Bild 2. Grisar är en misstänkt smittkälla för rödsjukebakterier till höns. Foto: Bengt Ekberg/SVA

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för att smittan kan spridas från avelshöns via ägg eller att hönsen skulle kunna smittas i tidig ålder, till exempel under uppfödningen, och sedan drabbas av ett utbrott senare i livet.

En starkt misstänkt smittspridare av rödsjukebakterier till värphöns är det blodsugande hönskvalstret, Dermanyssus gallinae (bild 3).

I ett forskningsprojekt på SVA har blodsugande hönskvalster visats kunna bära rödsjukebakterier både på in- och utsidan och kvalstren misstänks därför kunna sprida rödsjukebakterier både inom en flock, mellan flockar och mellan besättningar (1).

Bild 3. Blodsugande hönskvalster kan bära och eventuellt sprida rödsjukebakterier till höns. Foto: Bengt Ekberg/SVA

När väl bakterien fått fäste i en fjäderfäflock sprids bakterierna snabbt mellan fåglarna. Detta kan ske på flera olika sätt. Fåglarna kan infekteras genom att äta bakteriekontaminerat material som strö, foder och kadaver.

Fåglarna kan dessutom smittas via riv- och sårskador, hackning och kannibalism. Troligen kan infektionen ske via fotsår hos värphöns. En annan möjlig smittväg är insemination.

Behandling

Bakterien är oftast känslig för antibiotika, men enbart en antibiotikabehandling leder i regel till snabbt återfall efter avslutad behandling. Antibiotikabehandling av värphöns i Sverige undviks i regel på grund av hög kostnad eftersom ägg inte får levereras under behandlings- och karenstidsperioden.

SVA rekommenderar att drabbade flockar så snart som möjligt vaccineras mot bakterien för att hejda utbrottet. Om möjligt bör vaccinationen kombineras med antibiotikabehandling för att påskynda tillfrisknandet. Det är dessutom viktigt att vaccinera efterföljande flockar som sätts in i fjäderfähuset eftersom det är vanligt att nya utbrott annars inträffar. Orsaken är sannolikt att det är svårt att få bort rödsjukebakterier från stallet genom rengöring och desinfektion. Vaccination medför ökade kostnader och extra arbete eftersom vaccinet måste injiceras i varje enskild höna (avdödat vaccin).

Kan smitta till människa

Även människor kan smittas av Erysipelothrix rhusiopathiae, men det är ovanligt. Den vanligaste sjukdomsformen hos människa är en smärtsam, avgränsad infektion i fingrar och händer som uppkommer genom stick-, skärsår eller andra hudskador när infekterat material hanterats. Även allvarligare infektioner kan förekomma.

Forskning om rödsjuka på SVA

På SVA pågår forskning om rödsjuka inom följande områden.

• Blodsugande kvalsters roll för spridning av rödsjukebakterier.
• Släktskapsstudier av rödsjukebakterier.

Praktiska råd

• Var noga med hygien och hygienbarriärer i fjäderfähus.
• Undvik direkt och indirekt kontakt mellan grisar och fjäderfä.

• Bekämpa gnagare.
• Låt aldrig döda höns ligga kvar inne i djurutrymmet. (Döda fjäderfän som blir liggande kvar i djurutrymmet utgör alltid en risk för spridning av olika smittämnen.)

• Bekämpa blodsugande hönskvalster.
• Sänd in fjäderfän för obduktion vid plötsligt ökad dödlighet för att få en korrekt diagnos.
• Under pågående rödsjukeutbrott bör man samla in döda höns minst två gånger dagligen.
• Iaktta noggrann handhygien och använd handskar vid hantering av döda fåglar från smittade flockar.

Referens

1. Chirico J, Eriksson H, Fossum O & Jansson D. The poultry red mite, Dermanyssus gallinae, a potential vector of Erysipelothrix rhusiopathiae causing erysipelas in hens. Medical and Veterinary Entomology 17, 232-234, 2003