Strategier mot resistens
Uppkomst och spridning av antibiotikaresistens är komplexa problem som bara kan lösas genom långvarigt arbete på många olika nivåer, både nationellt och internationellt. Dessutom kan inte alla problem angripas på samma sätt. Vissa resistenta bakterier orsakar bara problem inom antingen veterinär- eller humanmedicin medan andra är zoonoser. Dessutom är det inte bara den resistenta bakterien som kan spridas utan även själva resistensanlaget (genen/generna) kan spridas, både inom och mellan bakteriearter.
Det finns två huvudstrategier för att minska resistensproblematiken: minskad uppkomst och minskad spridning. ”Minskad uppkomst” kan delas upp i minskad användning och korrekt användning av antibiotika.
Minskad användning
Det absolut bästa sättet att minska användningen av antibiotika är att förhindra att sjukdomar uppstår. Detta kan göras på en mängd olika sätt; exempelvis förbättrad hygien och skötsel, avel för friskare djur samt vaccinering. Ett bra exempel på det sistnämnda är fiskodlingsindustrin i Norge och Sverige där man med bättre rutiner och framförallt effektivare vaccinationsstrategier minskat antibiotikaanvändningen med mer än 95 procent. Strategier som bygger på förbättrad djurhälsa har fördelen att de samtidigt minskar risken för smittspridning.
Förutom att minska användningen av antibiotika genom att minska det faktiska behovet kan man använda sig av olika regulatoriska strategier, som att undanröja incitament för onödig användning av antibiotika. I Sverige får till exempel förskrivare inte tjäna pengar på antibiotikaförsäljning. Andra åtgärder kan vara att begränsa eller helt förbjuda vissa grupper av antibiotika. Så har man gjort i Finland där vissa antibiotika (till exempel glykopeptider och karbapenemer) inte alls får användas till djur.
Korrekt användning
Att använda antibiotika på ett korrekt sätt innebär att bara använda det då en bakteriell infektion är diagnosticerad eller sannolikt föreligger, samt att infektionen inte kan antas avläka utan behandling. I de fall då antibiotikabehandling är indicerad bör man sträva efter att använda ett preparat som påverkar andra bakterier än den som orsakar infektionen, exempelvis tarmfloran, i så liten grad som möjligt. I dagligt tal säger man ofta att man ska väljer ett ”smalspektrigt” preparat.
Helst bör provtagning för bakteriolgisk undersökning och resistensbestämning göras innan man sätter in antibiotika. Val av preparat kan då stödjas eller korrigeras med ledning av resultat av undersökningen.
Minskad spridning
Resistenta bakterier och resistensgener kan precis som andra infektioner spridas både mellan djur och mellan djur och människor. Spridningen kan ske antingen vid direktkontakt eller indirekt via exempelvis foder/livsmedel och utrustning. Risken för spridning vid direktkontakt kan minskas genom att begränsa inköp och transporter av levande djur samt att använda sig av karantänsrutiner då introduktion av nya djur är nödvändigt. En god hygien minskar också risken för spridning till människa. För att minska risken för spridning från djur till människor via livsmedel är också god hygien nödvändig, inte bara på gårdarna och på slakterierna utan även vid tillagning av livsmedlen.