Det finns olika laboratoriemetoder för resistensbestämning. Antingen används dilutionsmetoder (spädningsmetoder) eller diffusionsmetoder. Oavsett metod är det mycket viktigt att beprövade metodriktlinjer följs och att kvalitetssäkringen är rigorös. Nyttan av laboratorieundersökningar beror av kvaliteten på de undersökningar som utförs, men också av hur provet tagits och resultatet tolkats. Prover bör tas så att de i görligaste mån speglar infektionsplatsen och så att normalfloran från omgivande hud inte stör tolkningen av odlingen. SVA är svenskt referenslaboratorium för antibiotikaresistens hos bakterier från djur.

Kvalitetssäkring nödvändig

Oavsett metod måste beprövade metodriktlinjer följas, och kvalitetskontrollen måste vara rigorös. Detta för att resultaten av en antibiotikakänslighetsbestämning ska bli reproducerbara och tillförlitliga. En felaktigt utförd resistensbestämning kan ge direkt missledande resultat, och kan då vara sämre än ingen undersökning alls. Det är till exempel av stor vikt att utgå från en renkultur för att få ett rättvisande svar. Vidare påverkas resultatet i hög grad av faktorer som bakterietäthet, temperatur och odlingsmedium. Intern kvalitetskontroll består bland annat av noggrann dokumentation av hela undersökningsgången, spårbarhet samt löpande kontroll av metodens prestanda genom att referensstammar regelbundet undersöks. Laboratorier som likt SVA är ackrediterade för resistensbestämning deltar också i jämförelser med andra laboratorier och inspekteras årligen av oberoende experter.